emmaohelin

Sommaren 2009 var när allt började. De hade kommit en ny ponny till ridskolan som alla barnen ville ha. Han var en riktig sagohäst med sin långa pannlugg och sin fina färg. Att han var fet som en ko brydde alla sig inte så mycket om. Själv visste jag att jag var för lång för min älskade lilla b-ponny Britta (som var sjuk då) och jag hade lite i tankarna att fråga Maria om jag fick börja ta hand om den fina sagoponnyn. Men eftersom min älskling var sjuk så kunde glömde jag dom tankarna ganska fort då all min energi gick åt att ta hand om henne.

Efter sommarbetet när alla började rida sina medryttar hästar satt jag med min sjuka b-ponny och kunde inte göra någonting. Då var de faktiskt Maria som föreslog att jag skulle börja ta Happy en gång i veckan tills Britta blev frisk. Jag blev såklart jätte glad att jag skulle få den finaste ponnyn i stallet. Fast när jag börja rida han så fick jag en annan bild. Han stannade när man hoppade och man fick stopp på ponnyn hur lätt som helst, de var verkligen inte vad jag var van med så jag tyckte inte att vi passade ihop så bra. Men eftersom vi fick ta bort Britta hösten där på så hade jag två val. Börja sköta Happy eller bara rida på ridskolan en gång i veckan. Eftersom jag är så jäkla ensvis så hade jag bestämt mig för att jag iallafall skulle få ponnyn att sluta stanna när jag hoppade han och när jag lyckats med de så kunde jag lika gärna sluta.

Det tog bara några månader innan ponnyn hade ändrat hela min flängiga ridstil och hade fångat mitt hjärta. De var inte att rida honom som var de bästa utan de bästa var att han alltid ville vara nära mig och att han verkligen visade att han tyckte om mig. Jag hade aldrig haft en sån relation med en häst förut. De tog inte lång tid innan jag börja ta hand om han flera gånger i veckan och innan jag börja uppskatta dressyren mer och mer.

Vi kämpade på och till slut slutade han i princip att stanna helt och hållet. Hinderna som vi hoppa höjdes från 50-60-70 till 75. Dom gul-blåa rosetterna började "rulla" in både inom dressyren och hoppningen. Vi byggde upp ett förtroende till varandra som var helt otroligt. Vi blev verkligen bara bättre och bättre och idag är vi så sjukt sammansvettsade. Den här ponnyn betyder verkligen allt för mig idag.

Det värsta är den känslan som jag har nu för tiden. Hur mycket jag än älskar ponnyn så känns de som om de är dags för nästa tjej att få lära dig av denna underbara häst. Även fast jag inte kommer av att klara att se honom med någon annan så måste jag vara ärlig mot mig själv. Jag och Happy är klara med varanndra. Om jag vill utvecklas mer i min ridning så är de dags att gå vidare. Fast om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag klarar de. När jag tog hand om Milla så fundera jag på att sluta på han ett tag, bara tanken fick mig att sitta och stor böla varje gång jag skulle ut till stallet eller så fort jag ens tänkte tanken. Jag ska ha han på ridläger nu i sommar, sen får vi se vad som händer...